Jag vandrar som en pilgrim här,

i ett okänt land i en okänd värld,

jag vandrar stundom ensam på min väg

Men himlen är det mål jag har,

dit står min längtan varje dag,

till staden där var tår är torkad av

Fjorton år hade jag fyllt och hur kunde det komma sig att tankar och längtan av det här slaget hade slagit rot i ett flickhjärta på ett sådant sätt och med sån't allvar att det faktiskt blev nedtecknat till en liten sång?

Frågan har jag nog ställt mig själv en och annan gång, men visst, jag har ju svaret, lika levande egentiligen inom mig nu som då. Mors böneljud som hördes genom väggen mellan våra rum under mina barnaår smittade definitivt av sig. Jag började bedja jag också och nådde ända fram. Så blev han då, denne Jesus, min stora tonårspassion, störst och främst av alla mina vänner.

Han kändes bara så verklig och konkret och jag trodde på honom med en okomplicerad tro, att allt han hade sagt i sitt ord, det menade han och stod för. Det var ju bara så spännande att få läsa det och jag läste och läste igen. Ja, så lyckligt som det någonsin kunde bli var flickhjärtat och det var som att himlen inte var särskilt långt borta.

Så tyckte jag mig höra honom säga: Hur ska världen lära känna kärleken om ej just genom den som mött den... Till mitt unga hjärta lämnade han så över sina "kärleksbrev" för att vidareförmedla till dem jag skulle möta på min vandring, tillsammens med den nyckel han också gav mig till människohjärtat - sången - där han själv är och alltid kommer att förbli det stora och underbara ämnet.

Christina Imsen

ur "Så minns jag sången"